Jöns Svanberg. Född 1771-07-06 [1]. Död 1851-01-15 i Uppsala, Uppsala län [1]. Föräldrar: Nils Nilsson [mer] och Maria Jönsdotter [mer] [2].

"Jöns Svanberg bosatte sig vid unga år hos sin farbror i Torneå, guldsmeden och rådmannen Lars Svanberg och tog sig också namnet Svanberg. Jöns Svanberg blev sedermera professor i Uppsala." [3]

Svanberg, Jöns, matematiker, astronom. Född d. 6 juli 1771 i Neder-Kalix socken af Norrbotten, där fadern var bonde. - Sedan S. genomgått en mindre skola i Torneå, anlände han, sexton år gammal, till Uppsala, där han 1789 anställdes såsom amanuens vid astronomiska observatoriet och 1794 erhöll lagerkransen med andra hedersrummet. Sistnämnda år förordnad till docent i matematik, antogs han 1796 till vice sekreterare i Vet.-akad. i Stockholm, förordnades 1803 till dess astronom och utnämndes 1809 till dess ordinarie sekreterare. Under tiden hade han, 1801-03, utfört omfattande gradmätningar i Lappland och erhöll, så väl härför som för sin vetenskapliga verksamhet i allmänhet, Franska nationalinstitutets astronomiska pris 1806. Genom gradmätningarna i Lappland, som S. utförde med biträde af Öfverbom, Holmqvist och Palander och hvilka observationer han bearbetade i arbetet Exposition des opérations faites en Lapponie, pour la détermination d'un arc du méridien, en 1801, 1802 et 1803, visar S. att Maupertuis' 1736 verkställda mätningar vara oriktiga, och att observationerna verkligen gåfvo åt jorden samma form, som den enligt Newtons teori borde äga. - Sedan han från 1806 varit förordnad och tjänstgjort såsom professor vid fältmätningskåren, utnämndes han 1811 till mathes. professor i Uppsala. 1825 anställdes han, tillsammans med professor S. Cronstrand, pendelförsök i Stockholm samt 1832-33, i förening med professor Rudberg, åtskilliga försök för bestämmande af mått, mål och vikt. Också problemet att med ledning af observationer och därpå grundade hypoteser bestämma världsrymdens temperatur behandlades af S. - 1841 erhöll han afsked från sin professur, teologie doktor, led. af Vetetenskapsakademien i Stockholm 1798, Vet.-societ. i Uppsala, Krigsvet.-akademien, Vet.-akad. i Amsterdam, Franska institutet, Landtbruksakad., Vet.-societ. i Filadelfia, Vet.-sällsk. i Trondhjem, Finska Vet.-soc. Död i Uppsala d. 15 jan. 1851. - Redan detta korta uppräknande af hans befordringar och utmärkelser visa, att S. var en man, hvars vetenskapliga anseende sträckte sig vida utom Sveriges gränser. Såsom matematiker och astronom ställdes han af fackmännen bland sin samtids lärde af första rangen. Hans af trycket utgifna skrifter uppgå till ett betydande antal. Atskilliga af dem äro särskildt utgifna. Men de flesta återfinnas, dels såsom akademiska dissertationer och program, och dels i Vetenskapsakademiens och Vet.-societetens i Uppsala handlingar. - Gift 1803 med Margareta Elisabet Merckell. [1]

Svanberg, Jöns, astronom, matematiker, född i Neder-Kalix kyrkoby i Norrbotten d. 6 Juli 1771, blef student i Upsala 1787 och filosofie magister ultimus derstädes 1794 samt docent i matematik s. å. Kallad till vice sekreterare hos Vetenskapsakademien i Stockholm 1796, blef han akademiens astronom 1803 och dess ordinarie sekreterare 1809 samt tjenstgjorde från 1806 såsom professor vid fältmätningskåren, men återvände 1811 till Upsala såsom utnämnd till professor i matematik. Från denna befattning erhöll han 1841 afsked såsom emeritus och afled i Upsala d. 15 Januari 1851. S. blef ledamot af Vetenskapsakademien 1798, Vetenskapssocieteten i Upsala s. å. (dess sekreterare 1829), Krigsvetenskapsakademien 1802, Vetenskapsakademien i Amsterdam 1809, Franska institutet 1815, Landtbruksakademien 1815, Vetenskapssocieteten i Filadelfia 1823, Vetenskapssällskapet i Trondhjem 1831 och Finska Vetenskapssocieteten 1843.

Bland S:s vetenskapliga arbeten bör i främsta rummet nämnas hans Exposition des operations faites en Lapponie, pour la détermination d'un are du méridien, en 1801, 1802 et 1803 (Stockholm 1805, med företal af Melanderhjelm). De gradmätningar, hvilka 1736 under Maupertuis' ledning anställdes i Lappland, hade gifvit ett resultat, hvilket vid jämförelse med andra samtidiga eller föregående mätningar visade sig oförenligt med antagandet att jorden vore en mot polerna afplattad sferoid; det var således för bestämmande af jordens figur af stor vigt att genom nya mätningar på samma ställe konstatera huruvida några felaktigheter insmugit sig vid Maupertuis' undersökningar. Till detta uppdrag utsågs S., hvilken, efter på ort och ställe 1799 gjorda förberedande undersökningar, öfvertog ledningen af den nya gradmätningen i Lappland, hvilken med biträde af Öfverbom, Holmqvist och Palander utfördes 1801-03. Sedan mätningen med mycken noggranhet blifvit utförd, bearbetades de gjorda observationerna med stor skarpsinnighet af S., och resultaten framlades i det ofvan nämnda arbetet, hvarigenom ådagalades, att Maupertuis' mätningar voro felaktiga, och att observationerna verkligen gåfvo åt jorden samma form, som den enligt Newtons teori borde ega. Oafsedt detta vigtiga praktiska resultat, är S:s arbete i rent teoretiskt hänseende af stort intresse genom den metod för beräkning af observationers sannolika fel, som der härledes, en metod, som nära liknar minsta qvadratmetodens.

Äfven bland S:s andra vetenskapliga arbeten finnas sådana, där han på ett lyckligt sätt förenade observationer eller experiment med rent teoretiska undersökningar. Så utförde han t. ex. år 1825 pendelförsök, hvilka användes för den vidlyftiga afhandlingen: Berättelse öfver försök till bestämmande af sekundpendelns längd och vattnets tyngd (Vet. Akad:s Handl., 1825), och 1832-33 åtskilliga metrologiska experiment. Äfven problemet att med ledning af observationer och derpå grundade hypoteser bestämma verldsrymdens temperatur behandlade han dels i afhandlingen In temperaturam atmosphæræ disquisitiones (1827), dels i en först af Berzelius (1829) offentliggjord liten uppsats, hvilken sedermera flere gånger blifvit i fransk eller engelsk öfversättning reproducerad; S. angifver der verldsrymdens temperatur vara omkring - 50°.

Utom de nämnda arbetena har S. författat ett stort antal andra af astronomiskt, fysiskt, mekaniskt eller rent matematiskt innehåll, utgifna dels under disputationsform, dels i lärda sällskaps handlingar eller tidskrifter; bland dessa må här nämnas: Disquisitiones analyticæ in theoriam refractionum astronomicarum (Nova Acta Soc. Scient. Upsal. IX, 1827; XI, 1839) och Nouvelles considérations sur la resolution des équations algébriques (dersammast. X, 1832; utgör en öfversättning och omarbetning af den 1817-27 under disputationsform utgifna afhandlingen In solutionem æquationum algebraicarum disquisitiones).

Såsom akademisk lärare tillkommer S. visserligen förtjensten af att i motsats emot den förut i Upsala rådande syntetiska riktningen hafva häfdat den analytiska metodens stora värde, men hans undervisning var endast för ett ringa fåtal njutbar; den stora mängden af studerande kunde deremot icke draga någon egentlig nytta af hans handledning. G. E. [4]

"[Jöns Svanberg] var en märkvärdig man. Högt berömd såsom vetenskapsman, var han såsom menniska ett original. Eld och lif spelade i de blixtrande ögonen, och qvicka infall lekte på tungan. Men visst var qvickheten af den grofvaste art, så att den icke hade försyn för att hoppa öfver anständighetens gränser. Studenter, som föllo besvärliga, afspisades med ord och åthäfvor af den allra mest oförbehållsamma art. Men man räknade icke så noga med "gubben Svanberg". Ingen menniska blef ond på honom, ty det plumpa ovettet i hans mun hade en egen smak, olik annat ovett; man visste, att det icke var illa menadt, och det yttrades på ett qvickt och tokroligt sätt. Jag för min del fick snarare beröm än ovett, när jag tenterade för ett klent approbatur i matematiken. Jag fick det besked, att jag ej var dummare än de andra. Detta ljöd mycket vackert i mina öron, ty jag ansåg mig sjelf vara den dummaste bland de dumma i detta ämne. För öfrigt hade jag intet med Svanberg att göra. - En sak, som ej var god, hade han gjort en gång i sitt lif, att han lät prestviga sig för att få Alunda pastorat såsom personelt prebende, ehuru det presterliga embetet väl icke kunde blifva något annat för honom än en födkrok till förstärkning på professorslönen, som kanske var något knapp för en barnskara af - jag tror - nio döttrar och ett par söner dessutom. Jag vill dock icke neka, att ju Svanberg kunde vara en kristen menniska, fastän det religiösa sinnet yttrade sig på ett ovanligt sätt. Det sades om honom, att han kunde sitta på två man hand med klockaren i Alunda, och då roade de sig med att spela bräde och sjunga psalmer. - Eljest hörde jag också berättas efter Svanberg en egenhet, som kanske icke är alldeles ovanlig hos personer med öfverlägsen förmåga i någon viss sak, att de icke mycket berömma sig af den öfverlägsenhet de verkligen innehafva, men deremot berömma de sig mera af något annat, som för dem skulle vara en bisak. Nu sades om Svanberg, att han just icke fann sig särdeles smickrad, om någon kallade honom en stor vetenskapsman i matematiken, men deremot var han angelägen att anses för en skicklig latinare. Han lärer väl haft klassiska ungdomsstudier och läste sin Cicero på gamla dagar." [5]

Gift 1803 [1] med Margareta Elisabet Merckell.

Källor: 1. SBH,  2. Nederkalix AI:2,  3. Gunnar Bergman: Med kursläde Kalix-Waldemarsudde,  4. Nordisk familjebok (första utgåvan),  5. Wilhelm Erik Svedelius: Anteckningar om mitt förflutna lif, andra upplagan, Stockholm 1894


Hem  |  Träd  |  Anor  |  Ättlingar / kort  |  Släktskapsberäkning